IVF & frågor

Det här inlägget fick mig att fundera. Hur är det egentligen? Jo det är olika för alla.
Efter jag läst inlägget började jag fundera, mitt huvud började bläddra upp en rad massa scener ur mitt liv som ofrivilligt barnlös & tiden efter vi fick reda på att det var jag som var "problemet" till att vi inte kunde få barn. Jo då kände jag mig som ett problem. Jag ville att maken skulle gå vidare & söka lyckan med någon annan. Det kändes som att jag inte skulle klara av att leva utan barn, tanken att jag inte skulle kunna ge min man ett barn blev för mycket helt enkelt. Jag kanske låter väldigt dramatisk men ärligt talat så skämdes jag också. Helt fel, jag vet.
Vad ska man göra när hela ens värld rasar samman, för det var precis det den gjorde för mig.

Iallafall så kom jag att fundera på saker som "vänner" kunde "råka" säga som jag än idag funderar på hur i h-l-e-t- dom tänkte.

Ett exempel
En nära vän till mig hade bråkat med sin kille & hon hade ringt mig för att få skjuts till en släkting med hennes grejer. Hon var gravid vid det tillfället.
Hon satt i baksätet, jag körde & maken satt brevid mig. Hon började säga att hon skulle göra abort. Det syntes tydligt att hon redan hade fått en fin liten gravid mage. Hon sa att det ännu inte var för sent att ta bort barnet.
Efter hon hade sagt så blev det tyst i bilen tills hon hade klivit ur & sagt adjö till oss.
Så fort hon var borta sa jag till min man Vad fan tänker hon med, hon vet ju att inte vi kan få barn & hon vet vad vi går igenom hur kan hon sitta & säga sådär framför oss!!
.......

Vi var väldigt öppna med våran situation. Jag kände att ifall jag tog upp ämnet så var det lugnt att prata med vänner & vissa kollegor. Men däremot gillade jag inte att någon frågade ut ur det blå hux flux bara så där. Sen så tyckte jag att det var känsligt hur en person ställde frågan. Ja det är svårt det där.
Idag är jag mer ödmjuk, kanske för att vi har lyckats få vårt älskade barn.
Fortfarande stör det mig dock om frågor ställs på ett klantigt sätt, man måste ha lite fingertopps kännsla eller sundt förnuft. Sen så gillar jag absolut inte när folk frågar samma sak flera gånger & när dom berättar vidare & jag får reda på det via omvägar. Jag gillar inte heller att det som skrivs här tas upp med mig (så vida jag inte tar upp det själv) privat när dom kommer & hälsar på eller när vi ses. Man märker så väl när en fråga försöks smyga fram. Ut med språket eller byt ämne.
Nej jag är nog inte en lätt IVFare att fråga, mycket speciell sådan. Jag är sån som person.
Jag gillar frågor, ja jag kan svara på dom men då ska dom vara raka & ärliga.

Det var en kollega till mig som var så nyfiken då jag höll på & skulle ta 1 spruta varje dag. Jag tog den alltid på morgonen en viss tid & det var nästan alltid på jobbet. Så jag brukade gå undan. Men just den här kollegan var nyfiken (på rätt sätt) så jag brukade säga till när jag skulle ta sprutan & hon ville mer än gärna titta. Hon ställde frågor & jag svarade & sen var det liksom bra.

Jag gillar sådana inlägg där man kan läsa om hur andra känner & ser på situationen angående IVF. Jag välkommnar frågor fast jag kan låta svår & speciell på mitt sätt. Men nu har jag sagt att det är ok så ut med det bara. Är det något någon funderar över så fråga bara. Jag svarar mer än gärna på hur jag känner. Annars kan man gå in på just det inlägget som fick mig att börja fundera så länkar även min bloggvän vidare till en av sina bloggvänner.