Tror jag på Gud? Svar...ja.
Visst ifrågasetter jag orättvisor. Jag mår bättre utav att tro på någonting. Förr brukade jag svara att jag tror på det jag kan se eller få bevisat. Men efter att min mor gick bort fick jag ett desperat behov av att tro på någonting för att kunna hantera smärtan och sorgen. Först var jag insnöad på buddhismen men beslöt mig för att bli döpt i katolska kyrkan. Jag var inte tidigare döpt så jag fick läsa en hel del för att döpas, så att jag visst varför jag döptes. Man säger att genom dopet försvinner alla synder, man blir förlåten. Det må låta lustigt. Men jag mådde så dåligt & hade så mycket skuld känslor för en massa saker som jag sagt till min mor så jag behövde känna att jag var förlåten. När det krisar ber jag till gud om vägledning.
Det här är egentligen så olikt mig som det bara kan bli. Man kan säga så här min mors död tog hårt på mig. Utan en tro hade jag nog inte klarat sorgen.
Jag tror på mirakel. Maken brukar säga att våran son är ett mirakel & jag instämmer.
Jag tror på forskning och dess resultat, tillexempel IVF.
Jag tror på en massa saker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar