Vad jobbigt det är att stå maktlöst & se på när dom förde ner den där sonden.
Lika maktlös kände jag mig när dom inte hittade något fint kärl att sätta nålen i. Dom stack & stack & Lucas grinade & skrek. Jag kunde inget annat än att torka hans tårar & mina egna medans jag försökte trösta. Här ser ni att dom satt dit ett stöd under foten så att droppet kunde rinna på utan hinder. Den satt precis i ett veck så dom fick räta ut lilla foten så där för att det inte skulle behövas sticka om igen.
Lille plutten... Han är så fin!
SvaraRaderaJag förstår att det var en mardröm för er som är helt maktlösa i ett sådant läge. Det är grymt att stå och se på, utan att kunna göra något annat än att trösta och torka tårar...
Hoppas det blir riktigt bra nu, vännen.
Kram på dig.
Jag får tårar i ögonen bara av att läsa ditt inlägg. Stackars liten. =(
SvaraRaderaLill Lucas, stackars lilla gubben :-(.
SvaraRaderaVad hemskt jobbigt ni har haft!
Jag hoppas han ska må bättre nu och ni får veta hela mardrömmen bakom er.
Stora kramar!
Stackars killen :(
SvaraRaderaFy vad jobbigt ni har haft det!
SvaraRaderaSå jobbigt att stå bredvid och inte kunna göra nåt!
Finaste Lucas!
Kram