Idag ska vi inhandla de sista sakerna inför resan. En ryggsäck till maken. Jag har tjatat om vad jag ska ha för kläder till dopet & jag blir inte klok, dels för att jag inte hittar något som jag tycker om & för att när jag väl tycker att något är sisådär snyggt & provar det så ser jag inte klok ut. Ni vet väl att vi ska döpa Lucas i Mexico? Ja om inte så vet ni det nu.
Vi åker på fredag morgon. Jag har ordnat med kattvakt mot alla odds. En arbetkamrats mamma hade haft katt förr & ställde snällt upp på att ta hand om mina katter i några veckor=)
Maken är så nervös, han har inte träffat sin familj på 4år. Jag är mest nervös för resan för mer än så orkar (läs vill) jag inte tänka på. Maken har bett mig sluta se så sur ut på morgonen...vet inte ifall jag klarar av att se så förbaskat överlycklig ut innan jag fått mitt kaffe. Jag har som en liten ritual på morgonen då jag behöver bara vara för mig själv & dricka mitt kaffe (i lugn & ro). Visst nu är lilleman inkluderad i min ritual men vi har det så lugnt & skönt på morgnarna så det är inga problem med den saken. Undrar bara hur det blir när jag väcks av massa röster, tjo & tjim & ungar som härjar...jag är ju som jag är tyvärr. Mig kan man läsa av på noll tid. Även om jag drar på ett smil så syns det att det inte är äkta.
Ush vad jag låter bitter. Jag känner att jag måste vara mera glad mera ödmjuk mera tillmötesgående, glömma det som har varit, ta nya tag. Fylla vardagen med glädje, frid i min själ & tacksamhet. Jag har nu en familj som jag kan vara så lycklig med. Många människor älskar Lucas & är nyfikna & exalterade över att få träffa honom. Jag måste & vill vara lycklig. Jag har mycket att vara lycklig för. Livet är för kort för att fokusera på det dåliga som kan bli eller har varit. Så måste jag tänka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar