kommentatorn on the run

Här sitter jag med mitt kaffe. Tänk att jag känner mig så tung i kropp & knopp! Är det vädret tro? Jag ska jobba 15-22 idag. Vad passar inte bättre dagen till ära att ha legat & myst hela förmiddagen med lilla L. Maken är hemma från jobbet, han har åkt på ryggskott så han går omkring & ser ut som en uppstoppad björn. I vanliga fall är det jag som åker på sånt skit men nu har han även fått det.
Igår var det åter igen program start på trean om ofrivilligt barnlösa. Jag låg & tittade på halva programmet ostört. Sen ringde telefonen & maken passade på & byta kanal medan jag pratade med moster. Så jag såg bara halva. Ärligt orkar jag inte kolla på reprisen heller. Känner att det kan vara sånt som jag kollar på när jag har tid. Hoppas bara att det leder till bättre förhållanden inom vården för de ofrivilligt barnlösa & att förståelsen blir större.

Nu har jag maken som sitter här brevid mig åter igen & skakar på huvudet. Han frågar: Tror du att alla läser det där eller?
Jag bara skrattar & känner att det inte går att skriva nå vidare med honom stirrandes.
Nu sitter han & härmar det jag skriver med sin "latino svenska" & en mesig röst...
Aja på återseende när jag får skriva utan "kommentator";-)