Allt för dig hjärtat

Jag tar tar mig äntligen tiden (lyxen) att göra ett inlägg. Det finns så mycket jag vill skriva men har inte tid nu mera. Man kan säga att det går i ett här hemma. Om dagarna är jag ensam hemma med Lucas. Han vaknar ca vart annan timme ibland oftare och vill då äta, rapa, bli buren eller få blöjan bytt. Där imellan måste jag hinna få saker gjorda här hemma och måste prioritera det viktigaste först. Andra gånger passar jag på att bara vila. Bloggen har tyvärr kommit bland de sista på prioriteringslistan. Jag är inn och kikar på era inlägg fort men thats it, jag hinner inte med mer.

Vill skriva om förlossningen trots att jag inte fått min journal ännu, som jag för den delen trodde (fel) att jag skulle få efter 2 veckor. Barnmorskan sa aldrig att jag skulle få den efter 2 veckor utan att hon skulle höra av sig efter ca 2 veckor. Tänk att man hör det man vill höra. Jag har iallafall tänkt skriva utan den där journalen, snart är det ju glömt... Först känndes det som att jag hade haft en ur hemsk förlossning, med tanke på att det tog från fredagen till söndagen att få träffa älskade Lucas. Men ju längre tiden går så tycker jag inte att det var en så farlig förlossning ändå. Visst krystvärkarna avtog och jag fick hjälp av Dr Åsa med sugklockan. Jag tror att det som var värst var den där förbannade sugklockan. Det gjorde så förbannat ont, den var av stål....ja den var inte av gummi iallafall. När hon satte dit den trodde jag att jag skulle smälla av. Sen hade jag jätte högt blotryck också, alla var oroliga och jag höll på att få panik. Panik för att jag inte visste hur det skulle sluta. Panik för att elektroden som mäter hjärtljudet lossnade och vi trodde att hjärtat hade lagt av. Det var ingen tröst att barnmorskan Sanna befann sig som i en dimma, och lämnade oss (maken & mig) ensamma i rummet hela tiden medans jag låg och krystade för kung och fosterland. Hon visste att det skulle ta lång tid och att de värkar jag hade inte skulle hjälpa för att föda barn. Maken och jag visste ju inte det, så vi kännde oss otrygga och lämnade. Jag skulle nog kunna skriva en hel bok om förlossningen.

Efter förlossningen tänkte jag att aldrig mer en vaginal förlossning. Men nu när jag tänker efter och ser min älskade Lucas tänker jag att det är klart att jag vill göra det igen om vi får chansen. Nästa gång (om det blir nån sådan) ska jag planera förlossningen in i minsta detalj, fast jag vet att det (nästan) aldrig blir som man tänkt sig. Iallafall ska jag försäkra mig om att bli snittad ifall det drar ut på tiden, jag vågar inte riskera bebisens liv och mitt eget bara för att en barnmorska säger att hon vet att allt är ok.

Oj vad ovanligt långt inlägget blev...för att vara mig=D

Jag vill avsluta med dessa bilder på älsklingen.