Mina tankar

Igår var vi ute på en super lång promenad det var ett underbart vårväder & vi behövde frisk luft. Natten till igår var ingen höjdare. Jag kunde inte somna. Anledningen var inte min lill kille för han sov så sött brevid sin far. Jag fick som en våg som sköljde över mig av ångest. Jag blev tvungen att gå ut på balkongen & andas frisk luft. Det är märkligt (eller kanske inte) att man inte alls har kontroll över vissa saker. Man kan bara inte ha kontroll över allt som ska ske eller inte ske. Jag fasar för scener som jag vet är oundvikliga. Det är bara att ta det med en nypa salt (lättare sagt än gjort!). Jag är så rädd. Samtidigt så vet jag att Lucas älskar mig & sin far mer än någon annan. Men ändå finns en fruktansvärd rädsla inom mig att en viss person ska vilja ta över för mycket & villja styra & ställa & helt härska över vad som är mitt. Det rör sig bara om 5 veckor. Jag ska fixa det här utan att tappa fattningen, utan att bli förbannad & få tokspel, helt enkelt utan att göra bort mig, utan att ge en anledning till att snacka illa, spekulera, tissla, & tassla. Jag måste tänka att jag gör det här för maken & min sons skull, det är deras rättighet. Jag bygger säkert upp ett skräck secnarium i min hjärna som i grunden inte existerar. Men jag har sett hur det brukar vara, jag har känt hur det kan vara jag vill inte att någon ska tala om för mig (specielt) inte min rival vad som börs göras & hur & när . Pratar jag i gåtor? Tänk efter. Det jag känner kanske många känner men inte vågar säga. Eller har jag blivit en stor egocentrerad individ som bara vill ha mitt barn för mig själv? Som inte inte vill dela med mig på någon annans villkor.